Mina Foton

En dag i början av maj på en av mina promenader fick jag syn på en sten. En sten i form av ett hjärta. Detta var på ett av mina vanliga promenadstråk, på ett ställe som jag går på näst intill dagligen.

 

Då slog det mig, jag hade öppnat ögonen. Istället för att bara traska på i de vanliga spåren hade jag sänkt min blick och sett neråt, sett något som brukar finnas där, som funnits där länge men som jag tidigare inte sett.

Precis som att sänka blicken, kan man höja den, både i positiv och negativ bemärkelse. Om du höjer den allt för högt, ja då kanske du inte ser det som finns där nere. Det vanliga, det ordinärt vackra eller kanske människan som behöver bli sedd. Om du höjer blicken allt för högt, kanske du även höjer dig själv allt för högt.

 

Samtidigt kan man ibland behöva höja både sin blick och sig själv ibland. Höja blicken för att se omgivningen, se både det vackra och mindre vackra, men samtidigt höja sig själv och inse att man själv är vacker och värdefull.

Det viktigaste är nog att öppna ögonen och se sig omkring. Se människan som mår dåligt, se den ensamma människan, det utsatta barnet. För kanske kan du, precis som stenen, sprida lite glädje, lite ömhet och styrka. Kanske räcker det med ett telefonsamtal, ett sms, ett mail eller det kanske till och med räcker med ett hej! Eller en fråga om hur personen mår, och kanske stå kvar och lyssna en stund.

 

Kanske kan du öppna dina ögon, dina känslomässiga ögon, för andra och för dig själv. Se omgivingen.

Öppna dina känslomässiga ögon och berätta vad just DU ser!

(detta hade jag skrivit en dag på min förra fotoblogg så texten finns även där)