Mina Foton

Du kanske inte saknar mig? Du kanske inte ens märker att jag är borta?

Men jag finns här och jag behöver fortfarande vänskap, att någon tänker på mig. Jag är inte borta, jag finns och behöver mer än någonsin någon.

Så snälla, förgätmigej...

Precis som vi människor kan de vara envetna. Precis som oss kan de sluta att prata med varandra och bara vända varandra ryggen. Precis som oss kan de låtsas att inte se, att inte bry sig, att inte skänka den andre en endaste blick eller tanke.

För vi människor kan sluta prata med varandra, vi kan undvika någon som har det jobbigt istället för att ställa frågan: Hur mår du? Eller kanske bara säga hej.

Vi kan låtsas att vi inte ser, titta bort, titta ner i marken.

Skillnaden är väl dock att vi inte är apor......bara nästan.

Röstat?

Från höga skyn hördes

fågelsången

Över vattnets stilla spegel

såg jag solnedgången

Det är någon

som sjunger för mig

när solen har sjunkit

i väst

Det är någon

som nynnar så sakta

de visor

jag älskat mest

Kära lilla Mamma, nu

är Din strävan slut

All smärta den är borta

och Du får vila ut.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån

 

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

ensam utan spår.

Fototävlingen

Med stora ögon, mot världen, mot nya äventyr.

Ett litet barn som ska lära sig och lära oss.

Ett litet barn som ska glädja oss och göra oss oroliga.

Ett litet barn som sprider kärlek och lycka.

Ett litet barn som älskar och är älskat. Ett litet barn som ger livet mening.

Ett av mina älskade barn.

Ett litet barn som idag börjar bli stort.

På en av mina promenader fann jag denna blomma

Mitt på den gröna ängen stod den där, ensam bland allt gräs.

Precis så kan det vara ibland oss människor också, vi kan känna oss lite ensamma och utanför, ja helt fel placerade. Men kanske kan vi ge just den människan lite uppmärksamhet, lite tid.
Brukar du uppmärksamma de ensamma och utanför??


Du röstar väl på min bild i fototävlingen?? Man kan rösta en gång per dag och om du klickar in och trycker på rösta knappen så blir jag jätteglad!
Glad blir jag också om du talar om att du har varit här :)

Tänk vad tistlar kan vara vackra egentligen, med sina vackra färger.

Men ger du en människa en tistel i hjärtat, är den inte lika vacker.
Så tänk på att vassa ord, kan ge tistlar i ett hjärta och orsaka smärta.

En ros har också taggar, men lämnar ett mycket angenämare spår i hjärtat.

Har du lämnat en blomma till någon idag?

En dag i början av maj på en av mina promenader fick jag syn på en sten. En sten i form av ett hjärta. Detta var på ett av mina vanliga promenadstråk, på ett ställe som jag går på näst intill dagligen.

 

Då slog det mig, jag hade öppnat ögonen. Istället för att bara traska på i de vanliga spåren hade jag sänkt min blick och sett neråt, sett något som brukar finnas där, som funnits där länge men som jag tidigare inte sett.

Precis som att sänka blicken, kan man höja den, både i positiv och negativ bemärkelse. Om du höjer den allt för högt, ja då kanske du inte ser det som finns där nere. Det vanliga, det ordinärt vackra eller kanske människan som behöver bli sedd. Om du höjer blicken allt för högt, kanske du även höjer dig själv allt för högt.

 

Samtidigt kan man ibland behöva höja både sin blick och sig själv ibland. Höja blicken för att se omgivningen, se både det vackra och mindre vackra, men samtidigt höja sig själv och inse att man själv är vacker och värdefull.

Det viktigaste är nog att öppna ögonen och se sig omkring. Se människan som mår dåligt, se den ensamma människan, det utsatta barnet. För kanske kan du, precis som stenen, sprida lite glädje, lite ömhet och styrka. Kanske räcker det med ett telefonsamtal, ett sms, ett mail eller det kanske till och med räcker med ett hej! Eller en fråga om hur personen mår, och kanske stå kvar och lyssna en stund.

 

Kanske kan du öppna dina ögon, dina känslomässiga ögon, för andra och för dig själv. Se omgivingen.

Öppna dina känslomässiga ögon och berätta vad just DU ser!

(detta hade jag skrivit en dag på min förra fotoblogg så texten finns även där)